Nystart

I hela mitt liv trodde jag att året börjar den första januari. Det var det man hörde från sina föräldrar (de firade så att det var knappt att man kände igen de), det sa det på tv (!), och så har man gett alla dessa dumma nyårslöften. Det är väl klart att de inte funkar. För att det är fel dag!
Är jag ensam om att första januari kändes aldrig som en omstart? Ja, det är sant att man ska komma ihåg att skriva årtalet rätt. Men annars är allt samma som året innan – fast nu med en rejäl baksmälla.
Nej. Jag kom på att krafterna ska koncentreras NU! Det är 1 september som är början på allt. Det är då man är laddad med solenergi för att klara den kommande mörka årstiden. Det är då skolan börjar. Det är då nya arbetskamrater och skolkompisar dyker upp. Det är då man är just hemkommen från semestern och känner sig vilse... som fan!
Eller hur?

Här ska städas

Nu ska det här städas. Det ska dammsugas, torkas av, ställas i ordning, skakas av, ordnas om, putsas väck, sköljas ur, gömmas undan och kastas ut. Allt till hög musik, kanske någon 70-tals blues från Polen. Det ska nog passa.
Jag har inte städat här sen september förra året. Jag trivs genast bättre om jag får gjort det. Nya jobben trivs också bättre...
De har ringt från ett stort företag här i Veddige. Nu ska jag bli millionär...

Måndag

Jag ska ringa till Hemköp och Eson Pac. Jag ska sälja reklamplats på Ishallen för de. Jag borde kanske passa på och söka jobb på Eson Pac. Jag vet älskling att du blir inte glad för det. Jag ska ringa till HN också. Måste få veta om de behöver en sånt som jag.
Jag ska dessutom skaffa en familj med rykigt hår för en reklambild. Det ska vara solsken så det kan vänta. Och jah ska låta bli att tjata på Karlsson. Det är förnedrande. Eller, borde jag tjata mer? Sist när jag var där och bara hälsade på, fick jag ett jobb. Benny sa att han skulle just ringa mig. Vem vet, han kanske aldrig hade ringt om jag inte dyker upp.
Det är svårt det är. Jag är lite trött på att sälja mig själv. Framförallt när jag ser mig i spegeln varje dag, och jag vet att inte ens jag skulle vilja ha mig.

Söndag, kl 12:54

Fyra ungdomar samlas i köket för att äta frukost: Jonas, går med försiktiga steg för att huvudet inte ska hamna i oönskad vinkel, Julia, utsövd som vanligt, pigg som en lärka, pratar hela tiden, hennes pojkvän, Peter, man vet inte om han är trött eller inte: han går alltid långsamt med ett leende. Och Sara. Just nu plockar ut diskmaskinen och det är inte rådigt att vara i vägen för henne...
Jag önskar att den här söndagen skulle vara längre än andra dagar.

allt är inte guld

Vaknade med rejäl huvudvärk. Besvarade en lång och filosofisk brev till en gammal kompis. Under tiden fick jag reda på att jag är inte utbränd: jag är fastbränd.
Chattade med en annan gammal väns fru... Han är cancersjuk, går med dropp hela dagen, kan inte prata eller ens lämna lägenheten. Men han är lycklig: dottern befinner sig i Singapore. Hon ska bli omslagsflicka på T3 Magasin nästa månad. Goda chanser att kunna försörja sina föräldrar i gamla dar?

Klicka på rubriken för att se flickan på omslaget.

Sköna saker

Hja, ibland stöter man på sköna saker. Som den här filmen gjord av en fotograf – som har tid över att leka med ljus. Titta och njut:
http://tochka.jp/pikapika/2006/08/the_past_of_pikapika.html
Kolla på den här filmen också:
http://www.dailymotion.com/video/xa3ud_limage-parfaite

Första skoldagen

Benjamin hade första skoldag idag. Vid frukostbordet sa han plötsligt: "Oj, vad det pirrar i magen. Var det pirrigt för dig, mamma första dagen på jobbet igår?". Han väntar inte svar på liknande frågor. Och vi bara ler.
Innan han lämnar huset letar han efter sina glasögon, plånbok och basker. Mellan varje hittad sak säger han hejdå, och så kommer han plötsligt på att det fattas något. Pappa får sätta på baskern, det ska vara på Che Guevaras vis. Jag kramar om honom och kommer på att jag är avundsjuk på alla som ska umgås med honom idag.

Just hemkommen…

Vi trodde att vi upplevde helvetet i lördags när vi drog vår blytunga resväska genom en stekhet Budapest. I hopp om att spara lite pengar skippade vi taxin tog vi istället kollektivt ut till flygplatsen. Resan gick jättebra, till och med den patetiska applåden ljöd genom hela planet när vi landade. Väl inne i Sturup flygplats ändrades dock läget. Vi stängdes in i en stekhet glaskorridor i ca 5 minuter. Hördes hur paniken växte hos vissa, barn och vuxna lika mycket. Plötsligt dyker upp en man med den rätta utrustningen för att öppna dörren. Han bad om ursäkt och förklarade med att de hade två plan att ta emot samtidigt. Han försvann lika fort och vi stängdes in i en ny korridor! Här stod vi i en kvart. Då kom plötsligt samma man igen på en sparkcykel, öppnade dörren med en fjärrkontroll och försvann så snabbt att vi hann inte ens ropa efter honom. Nu tågade vi genom en helt utdöd flygplats! Ingen personal, inte en själ så långt vi kunde se. Sista överaskningen kom när vi skulle hämta våra väskor. Alla våra bagage låg i ett stort berg utanför luckan för bagagetransportbandet. Och inte en människa att fråga. Det var kusligt.
Igår satt vi hemma framför TV-n sörplande lite ungersk brännvin och halvsovande framför två hyrfilmer. Meningsfull dag.
Idag läser jag att helvetet i Ungern var bara början. Mitt i nationaldagsfirandet kom tidernas värsta storm med ödeläggande av allt... Kolla mer bilder här: http://index.hu/gal/?dir=0608/belfold/vihar1/

Då var det dags

Mobilen laddas med nyinköpt musik, skjortan och linnebyxan ligger snart nystrukna i botten av resväskan. I morgon åker vi. Blandade känslor: synd att inte några andra barn åker med (vi hade gärna sett storkillarna och stortjejerna med), synd att vi inte har mer p e n g a r (hatar ordet!) att semestra med och synd att vi inte kan åka ner till flygplatsen med egen bil. Förbaskade bilskrälle har svikit igen. Växellåda för 18.000:- har pajat. Fråga inte mer...
Vad gäller vistelsen i Ungern, väntas en fet fest på lördag kväll som vi ska stå för, en åttondel i alla fall. Jag kommer inte tillåta någon att ta extra portion mat... Mor och far har bjudit in sådär 50 personer, men ingen vet hur många som tänker komma. Smart. 
Benjamin, den söta killen. Har redan deklarerat att han vill tvätta sina kläder hos farmor: hennes tvättmedel luktar så gott. Han skulle nog inte tveka att flytta till Ungern.
OK. Vi hörs sen. Nu måste jag jobba.

Här börjar allvaret

OK, nu sätter jag igång. Det händer bara för mycket för att vara tyst. (Herregud nu ringer hon igen) OK. Nu får jag sätta fart på mig och börja jobba. Jag återkommer så fort jag är ledig!
Tjaba.